Att våga duga där man är

Jag tror att det är lätt att fastna i ekorrehjulet där man hela tiden söker efter något bättre. Oavsett om det är bättre jobb, bättre partner, bättre kropp, bra diet, bra semester, bästa bilen, fint hus. Listan kan göras lång och har nog inget egentligt slut. Risken är ju att man glömmer att livet inte är det där. Livet är här och nu. Jag tror att det är viktigt att komna ihåg att våga duga där jag är just nu. Och det kan vara lättare sagt än gjort. Det är lätt att fastna på det man inte är eller det man inte har gjort.  Istället för att se det som man faktiskt är och faktiskt har gjort.
Egentlig är det mycket som vi tror är viktigt son inte är det.  Vad som verkligen spelar roll när det gäller är inte huruvida jag väger tio kg för mycket eller för lite.  Inte om jag har toppjobb eller ett skitjobb. Inte om jag bor i hus eller lägenhet.  Det som spelar roll är min inre känsla, min kärlek till mig själv och andra,  min familj och vänner och min hälsa. Skalar man bort allt onödigt är det dessa delar som kvarstår.  Att våga duga där man är just idag. För just idag är livet bra.

Evig ungdom

På senaste tiden har jag funderat mycket över hur samhället hyllar och jagar evig ungdom. Varför är skönhet så förknippat till det yttre och då det ungdomliga? Skönhetsoperationer är vardagsmat. Alla modereportage och reklamer är retuscherade.  Hur sjukt är inte det?
Varför associeras yttre skönhet med lycka?
Jag tror att det är viktigt för oss människor att acceptera att vi är dödliga, vi kommer att åldras och detta är naturligt. Har dagens kultur fastnat i de yttre attributen?
Det är en jakt på evig ungdom. Men när blir det patetiskt? Är det när en femtioårig kvinna är opererad och full av botox och använder sin tonårs dotters kläder? Eller är det när man som tjugofem åring tycker att man börjar bli gammal och vill botoxa bort sina rynkor?
I dagens samhälle matas vi med retuscherade bilder. Jag tror att detta blir en standard, en normalisering som på ett undermedvetet plan påverkar oss. Vi tror att det är normalt.
Likadant när det kommer till smalhet. Jakten på den perfekta kroppen.  Du ska vara smal. Utan skavanker. Plattmage och smala lår, inga rynkor och stora tuttar.

Hur nyttiga är våra standarder enligt samhället!!! Inte alls.

Jag önskar och hoppas att fler och fler vägrar denna plastiga och onaturliga bild. Att åldras naturligt är vackert. Att ha en hälsosam livsstil och kropp oavsett storlek. Och främst vara lycklig och trivas med sig själv.
Lycka hittas inom oss och i enkelheten.

Att följa vågorna i livet

Vardagen eller livet som det egentligen är kan verkligen liknas vid ett hav. De olika stadierna avlöser varandra.
Vissa stunder är havet stilla och tyst. Inga vågor syns. Det är då man har en lycklig och skön period i livet. Ni vet en sådan period då man spontant känner glädjebubblor inom sig vid blotta åsynen av en vacker blomma, en svalkande vind eller ett mysigt sällskap.
Andra stunder blåser det. Havet piskas av vinden och slår mot strand och klippor i full kraft. Och vi kämpar. Det finns inget flyt i livet. Sorg eller ilska piskar oss. Frustration som växer och där mitt i stormen är det svårt att se klart.
Sedan är det brisen som smeker havet och orsaker små krusningar och mjuka vågor. Och det är vardagen. Det där när vardagen lunkar. Jobb, städ, barn, kärlek, vänskap. Allt som ryms i vardagen som både ger oss trygghet och utmaningar.
Men det är ju precis så här livet är. Att våga vara följsam i livet stormar eller stiltjen. Att hitta lugnet i stormen men också hitta rörelsen i harmonin.
Att våga följa är för mig att våga leva livet. För ibland gör det ont och ibland bubblar det av glädjebubblor.

Utmärkelse

Ja har fått en utmärkelse av finaste Vida.
Den består i att berätta åtta valfria saker om sig själv som då ger en mer mångfascetterad bild av mig.

Då kör vi. Är ni med?

1. Jag kan inte läsa eller se nyheter där barn eller djur far illa för jag känner smärtan fysiskt i min kropp.

2. Jag är till stor del uppvuxen i Skåne och väldigt nära havet. Denna närhet till havet saknar jag enormt mycket trots att jag har bott i Stockholm 23 år. Och jag älskar Stockholm.

3. Jag jobbade med att spå i tarotkort i 10 år och är väldigt väldigt duktig.

4. Jag älskar mina barn och försöker vara så bra och perfekt mamma som möjligt och det betyder att jag tyvärr är hård mot mig själv de gånger jag inte lyckas.

5. Jag är en önskan om att vara så rik att jag slapp jobba. Då skulle jag bara vara.

6. Jag vet oerhört mycket om de flesta religioner och new age då detta är ett ämne som fascinerar mig mycket.

7. Jag och min man bjöd hem två mormoner på middag då var två unga killar som skulle missionera här i två år och de fick bara ha kontakt med sin familj via mejl en gång i veckan.

8. Jag är så frusen att jag på vintern sover under två duntäcken.

Jag kommer att skicka detta vidare men måste fundera lite först.

När staden vaknar

Jag älskar morgontimmarna. När staden långsamt vaknar. Solen klär staden i gyllene skimmer. Fåglarna börjar kvittra.
Det är som en långsam gäspning.
På sommaren finner man att fjärilarna börjar leta efter blommor. Lugnet som finns. Tystnaden. Det långsamma uppvaknandet. Alla ljud som långsamt väcks ur sin sömn. Likt en katt som sträcker ut sig efter att ha sovit på en solig och varm plats.

Barnslig

Ibland kan jag känna mig som ett barn när det rör sig om relationer. Som att jag är oerhört olärd och naiv. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Nu pratar jag om privata relationer, inte i klientarbete.
Vad jag försöker sätta ord, och vad jag menar med naiv, är att jag inte tolkar in eller analyserar vad min man eller vänner sig. Jag lyssnar på vad de säger och jag tänker mig att de är sanna mot sig själva och mig och då behöver man inte tolka in dolda budskap. Och jag tror att det är där jag blir naiv. Man kanske skall tolka in eventuella undermeningar?
Men jag vill liksom inte göra det. Jag vill ha relationer där vi kan vara öppna där jag säger vad jag menar och du det du menar. Jag har lite svårt att sätta ord på mina tankar idag märker jag =)
Jag menar att man i sina privata relationer med familj, vänner och partner ska vara så pass trygg att man kan tala klarspråk och vara trygg i detta och i relationen. Då blir ju undermeningar onödiga.

Hur vill ni ha era relationer?