Egentligen är livet som en tågresa. Vi rusar fram genom ett vackert och glömmer ofta bort att njuta. Vi fokuserar ofta på målet. När vi är framme här skall vi känna och göra så här. Men resan är ju livet. Det är resan inte målet som är livet. Det enda mål vi verkligen går emot är döden. Döden är en oundviklig transformation. Ingen kommer undan döden oavsett och du är rik eller fattig, glad ellee ledsen.
Så vi susar fram genom livets landskap. Ibland åker vi in i tunnlar och det blir kolsvart i vagnen. Vissa av oss håller andan, andra sitter på helspänn och väntar på att ljuset skall komma och vissa accepterar mörkret och vet att även om det nu är becksvart kommer det att vända. Kanske kan man jämföra detta med varje individs inställning till livet och dess nyanser. För nyanserna vi upplever under en hel livstid är lika många som alla nyanser och övergångar vi kan se i regnbågens otroliga färgsammansättning. Regnbågen som får oss alla att stanna upp och beskåda allt det vackra som finns att uppleva i denna värld om vi bara ger oss själva möjligheten att stanna upp en stund. Inte senare utan nu. Detta nu kommer aldrig tillbaka. Detta vackra nu är nu.
