Ett nytt år närmar sig

År 2013. Hur stort är inte det? 2013. När man ser på talet ser det ut som en filmtitel i en science fiction film. Vi är i framtiden.
Om jag se tillbaka på detta år som snart är till sin ända har det varit ett händelserikt år.
I januari 2012 började jag arbeta på ett helt nytt jobb. Jag lämnade socialtjänsten bakom mig efter 6 år av trogen tjänst.
Jag började som sagt på ett nytt jobb och trivs super. Jag utvecklas, lär mig massor och har utvecklingspotential där.
Jag har fyllt 35 år och det kändes helt okej. Jag har ett rikt liv fylld av kärlek både från familjen och från vänner.
Detta år har jag lagt om min livsstil i små steg. Jag har återgått till att återigen vara vegetarian och jag detoxade mig själv från sockerberoende. Nu kan jag äta en kaka ibland och vara nöjd med det.
Jag har nyligen gjort ett medveter val avseende en sak men det kommer jag berätta mer om längre fram.
Min största dotter fyllde 15 år. En riktigt stor tjej nu.
I år har vi varit gifta i sex år min fina gubbe och jag. Jag älskar honom verkligen och är tacksam över att få dela mitt liv med en så fin och klok människa.
Detta år flyttade en av mina bästa vänner utomlands, till andra sidan jorden och jag saknar henne verkligen. Men vi ses snart ändå.
Jag återupptog kontakten med en annan vän som jag inte sett på många år. Det var så kul.

Jag har säkert glömt massor men så får det vara. Jag bär alltid med mig den kärlek och de vackra minnena som året genererat.

Men det nya året då? Ett helt nytt spännande år. Och vi har alla möjligheten att medvetet fylla det med kärlek och lycka och minnen av guld.

En positiv attityd

På mitt jobb är mitt i en stor omvandling. Vi ska förändra och modernisera oss. Få nya infallsvinklar och utveckla nya metoder. Jag är med i denna förändring. Jag är med att peppa min grupp och att motivera till förändring. Det är svårt för många har jobbat i trettio år. Emellanåt är det gnälligt och lite negativ stämning. Förändring skrämmer många. När jag började på detta arbete gjorde jag ett medvetet val att vara positiv, motivera till bra stämning och förändring och inte blanda mig i intriger. För mig är det viktigt att trivas på mitt arbete och må bra med mina kollegor. Jag tror att jag genom att medvetet välja positivitet och arbetsglädje bidrar till ett välmående hos alla. Jag kan enbart ta ansvar för den energin jag sprider.
Så jag väljer att vara glad, vara med och utveckla verksamheten och motivera mina medarbetare.

Tidsperspektiv

Vad gör det om hundra år när allting kommer kring?

Ja vad gör allt om hundra år. Ibland slår den tanken mig med en stor kraft. För om hundra år är majoriteten av oss som är här idag borta. Generationer byter av generationer. Släkte ut och släkte in. Som tidvattnets vågor vid ebb och flod. Det som fanns igår är borta imorgon. Vad finns kvar?
Nuet. Nuet är allt vi har. Igår är förevigt förlorad. Morgondagen kanske aldrig kommer men nuet har vi. Nuet är en skatt. En skatt vi inte skall glömma att uppskatta. Det spelar ingen roll om nuet är smärtsamt eller fyllt av glädje. Det är ändå vår stund på jorden.

Hälsosamma vanor

För mig har det alltid varit viktigt att försöka skapa hälsosamma vanor. Detta är allt från träning till det jag stoppar i min kropp. När jag var yngre hade jag inte samma kunskap om kost. Jag åt det jag ville men förknippade bantning med att dra ned på matintag men inte på sockerintaget. Jag tror att detta är ganska vanligt bland många unga och jag ser det hos min tonårsdotters vänner. Ju äldre jag blev desto mer kunskap samlade jag på mig. Under alla år inom new age svängen var jag vegetarian, fokuserad på att betala min karma, tränade men åt onyttigt. Sedan åt jag kött igen. Men nu var jag medveten om sockrets förödande konsekvenser. Jag har i perioder ätit inget socker till att äta begränsat med socker. En medelväg är ändå alltid bäst. Nu är jag återigen vegetarian; äter något godis ibland och försöker röra på mig regelbundet oavsett om det är promenader eller träning.
Borde det egentligen inte vara ett naturligt val för oss att försöka vara hälsosamma och ta hand om just denna kropp som är den enda vi har? Jag vet själv att det är oerhört lätt, i perioder av stress och trötthet, att stoppa i sig mer socker och fett.
Dagligen ser man människor som på väg till tunnelbanan i arla urtid kommer med cigarett i ena handen och en kaffe i andra. Vilken start på dagen! Undra hur denna person mår. Vad är det i vårt samhälle som gör att människor dagligen röker, dricker lever totalt onyttigt och tar inte hand om sig själva för fem öre? Hur kommer det sig att folk mår sämre trots att vi materiellt och matmässigt har det bättre än någonsin? Idag i ett samhälle där all information öppet finns om hälsoeffekter och rapporter trots det lever många onyttigt. Fetma bland barn ökar och bland vuxna. Jag tror att det är viktigt att ta hand om sig själv så gått man kan. Att försöka vara medveten om sina tankar och aktivt försöka välja både tankar och levnadssätt. Detta är ingen dans på rosor men vi mår bättre inom oss ju mer vi medvetande gör detta hos oss själva.
För i slutändan livet är till för att levas och må bra i. Att vara sig själv och att följa sitt hjärta. Att slipa sin inre skönhet och blanda den med vishet.

Träning eller inte

Imorse gick jag till friskis där jag bor. Körde kondition och styrka. Så skönt. Ibland glömmer jag bort hur skönt det är att träna. Man mår bra inifrån och ut. Jag har alltid tränat i perioder sedan ungdomen. Men jag har svårt att ha det som en rutin. Jag är en perioder. Ofta lägger jag ner träningen när stressen över jobb och vardagslivet hopar sig. Då jag kanske egentligen skulle behöva det som mest. Men nu gör jag ett nytt försök. Ny tid nya tag. Mitt mål att börja med är att träna två gånger i veckan styrka. Promenerar gör jag ofta. Men för mig är det inte motion, det är meditation.

Arla morgon

Arla i urtid. Stockholm sover. Solen syns ännu inte i horisonten. Det är tyst. På tunnelbanan är det jag och byggarbetarna.
Det finns en skönhet i den tysta staden och jag går av i skanstull för att promenera resten av biten till centralen. Dessa tidiga promenader rensar min själ och sorterar mina tankar. Det är den enda stunden på dagen som jag enbart lyssnar på tystnaden.

Min religion

Min religion, om jag någon gång skulle grunda en egen, skulle vara ett hopkok av tankar. Min religion skulle vända sig till alla som har ett öppet sinne till livet, döden och själen. Den skulle uppmuntra alla att finna kärnan i sig själva. Det där självet som är naket, bortskalat, så vacker i sin egenhet. Det finns inget rätt eller fel för människor som lever i ärlighet till sig själva och sina hjärtan delar denna empati och kärlek med sina medmänniskor. I min religion är vi alla lika, vi är bröder och systrar. Hatet har inget rum eller annat utrymme här.

I min religion söker vi själen för där finner vi Gud. Inom oss finns ett universum och vi är alla medvetna att vi alla tillhör samma enhet. Du är jag och jag är du. Vi existerar tillsammans och är beroende av varandra. Vi fruktar inte döden för vi vet att det blott är ett skifte i denna eviga värld. Medvetande förändras, skiftar men dör inte. Det finns ingen rädsla för vi är trygga. Trygga i oss själva, i våra tankar och i våra relationer. Vi vet att det inte finns en straffande Gud och att karma inte drabbar en i form av ett straff.

Vi vet att om man begår misstag och ångrar sig är man fri. Vi vet att förlåtelse alltid är närvarande men inte i form av en Gud som ska förlåta utan i vår egen förmåga att älska och förlåta oss själva. Vår själ bär på allt vi behöver; föränderligt förunderlig och evig. Kroppen är vår tillfälliga boning där vi just nu i just denna unika existens existerar på denna planet kallad jorden. Vi vet att livet är en gåva oavsett vilken fas man befinner sig. Vi vet att det egentlugen inte handlar om bra eller dåliga upplevelser utan kort och gott enbart upplevelser. Vi vet att oavsett inbillad olikheter är vi alla delar av samma enhet. Likt havet som är sina vågor men som ändå aldrig upphör att vara hav.

Balansgång

Jag tycker ofta att det är en svår balans gång att ha egen tid och familjeliv. För mig blir det dock så att jag är med familjen. Ibland känns det som att mina egna tid och utveckling hamnar på paus. Jag väntar och tänker att snart är det min stund, min tid. Men en del gånger känns det frustrerande att alltid hamna på andra plats. Att alltid sätta sig själv åt sidan. Jag vet att småbarnsåren går fort och när man tittar tillbaka är det som ett ögonblick. Men jag kan känna att jag som person står still i min utveckling. Ni som känner mig vet att jag vill utvecklas. Jag vill framåt. Utvecklas och förändras. Många gånger tryter min ork. När barnen somnat är jag utmattad.
Jag förstår inte hur andra småbarnsmammor gör?

Döden

Döden, ja seriöst så fascineras jag av döden. Inte så att jag någon gång haft suicid tankar utan att jag verkligen verkligen undrar vad som händer sen.
När jag var liten och jag förstod att livet inte var evigt, jag måste ha varit fem år, ville jag hjärtans gärna ta med mig min nalle till himlen. Jag bad till Gud om att jag verkligen inte ville dö och att Gud kanske kunde göra ett undantag med mig.
Det finns något skrämmande i att upphöra att existera och det kanske är därför döden känns som en ovän.
När jag gick i skolan fick ämnet döden mig alltid att känna hur ångesten och illamåendet växte inom mig. Jag ville bara bort så jag skulle slippa höra.
Idag har jag gått igenom många faser. När jag var tonåring och hamnade inom new age rörelsen var jag övertygad om att vi reinkarneras och att mycket av det som händer oss idag är på grund av något oupplöst karma. Idag vet jag att det inte är så enkelt. Idag tror jag inte att karman drabbar oss i form av sjukdomar eller olyckor. Idag vet jag inte ens o. Jag tror på reinkarnation. Tanken att återfödas i liv efter liv känns relativt tjatigt. Det är som att gå om första klass gång på gång.
Men jag undrar fortfarande vad händer när vi dör? Lever något vidare eller är vi biokemiska varelser utan själ? Kommer vi till himlen? Finns det en andevärld och hur ser det ut i så fall? Är det ett önsketänkande att vi överhuvudtaget har en odödlig själ?
Jag har läst och läst och läst. Testat olika religioner allt för att någonstans finna svaret på min innersta mest brinnande fråga: lever vi vidare när kroppen dör?

Medvetandet som ett hav

Tänk om alla våra medvetanden är samma. Det finns inget jag och inget du. Inget är egentligen separerat från det andra. Det jag gör ger en effekt likt ringar på vattnet. Det gäller både mina bra och dåliga tankar. Jag kan inte skada någon annan utan att det skadar mig och jag kan heller inte glädja någon annan utan att själv glädjas.
Vi är alla sammanflätade och gjorde av trådar av medvetande som just här och nu har just denna kropp som vi lever i. Men denna kropp är inte jag eller du. Vi är en tillfällig skapelse sammanlänkade med varandra i ett evigt kretslopp utan början eller slut.

Existerar de alternativa alternativen?

Ibland låter jag mina tankar löpa fritt. Då leker jag med alla alternativ såsom om, kunde och kanske. För kanske är det så att varje val har tusen alternativa nya val och att alla dessa val manifesteras ute i det vi kallar dimensioner.
Tänk om jag blivit japanska tolk istället för socionom. Hade jag bott i Tokyo då och varit gift med en japan? Eller om jag hade åkt till harlem för att hjälpa de utsatta hur hade mitt liv då sett ut?
Tänk om alla dessa alternativa alternativ samexisterar i parallella universum?
Tänk om om verkligen fanns och var en levande kraft!
Eller är det så att vara om eller andra dagdrömmar och fantasier skapar vår själ och vårt inre och att vi utan dessa skulle vara ihåliga. Kanske är detta den energi som fyller oss med liv och strör stjärnglans över vardagen!