Döden

Döden, ja seriöst så fascineras jag av döden. Inte så att jag någon gång haft suicid tankar utan att jag verkligen verkligen undrar vad som händer sen.
När jag var liten och jag förstod att livet inte var evigt, jag måste ha varit fem år, ville jag hjärtans gärna ta med mig min nalle till himlen. Jag bad till Gud om att jag verkligen inte ville dö och att Gud kanske kunde göra ett undantag med mig.
Det finns något skrämmande i att upphöra att existera och det kanske är därför döden känns som en ovän.
När jag gick i skolan fick ämnet döden mig alltid att känna hur ångesten och illamåendet växte inom mig. Jag ville bara bort så jag skulle slippa höra.
Idag har jag gått igenom många faser. När jag var tonåring och hamnade inom new age rörelsen var jag övertygad om att vi reinkarneras och att mycket av det som händer oss idag är på grund av något oupplöst karma. Idag vet jag att det inte är så enkelt. Idag tror jag inte att karman drabbar oss i form av sjukdomar eller olyckor. Idag vet jag inte ens o. Jag tror på reinkarnation. Tanken att återfödas i liv efter liv känns relativt tjatigt. Det är som att gå om första klass gång på gång.
Men jag undrar fortfarande vad händer när vi dör? Lever något vidare eller är vi biokemiska varelser utan själ? Kommer vi till himlen? Finns det en andevärld och hur ser det ut i så fall? Är det ett önsketänkande att vi överhuvudtaget har en odödlig själ?
Jag har läst och läst och läst. Testat olika religioner allt för att någonstans finna svaret på min innersta mest brinnande fråga: lever vi vidare när kroppen dör?