Mitt enda nyårslöfte

Igår tog jag årets sista fika med fina Vida. Hon är väldigt klok Vida. Jag lovade henne att bli mer egoistisk. Nu menar vi egoistisk på ett bra sätt. Jag har jättesvårt att vara egoistisk. Inte i jobbsammanhang utan i privata sammanhang. Jag har svårt att prioritera mig själv eftersom barnen alltid kommer först. Det är inte så att jag inte skulle vilja eller behöva utan snarare att jag känner att jag inte kan. Det känns som att man är borta så mycket från barnen i och med att jag jobbar heltid. Ska jag på det vaea borta för att få egen tid känns inte rätt. MEN jag vet att jag skulle behöva egen tid för att ladda mina batterier. Klurigt pussel.
Men jag har i alla fall lovat att försöka vara lite mer egoistisk. Eller snarare ta hand om mig själv bättre, så kan man ju också se det.

Vad har du för nyårslöfte?

2013

Imorgon är det årets sista dag.
År....varför började man egentligen att definiera tiden i år, månader, minuter? Är det ett steg i människans behov att kunna styra? Att kunna räkna tiden i det förflutna och planera för framtiden?
Om vi inte hade en definition på tiden skulle vi då komma på andra sätt att hålla koll på livet? Då skulle vi inte längre kunna definieras utifrån vår ålder. Tänk vad många fördomar och förutfattade meningar som skulle gå om intet. Då kanske vi bara skulle vara oss själva rätt och slätt.

Recept kladdkaka

Då jag bestämde mig för att lägga ned sockret igen eftersom jag snabbt eskalerar i mitt ätande kommer här ett tips på ett nyttigt och gott alternativ.

Rawfoodkladdkaka
14 dadlar
3 dl valnötter
1dl pumpakärnor
2 dl kakao
En nypa salt
En nypa vaniljsocker

Kärna ur dadlarna. Mixa dem så de blir som smör. Lägg i nötterna och pumpakärnorna och mixa. Blanda till sist i kakao , salt och vaniljsocket. Mixa en sista gång. Tryck ut smeten i en form och ställ in i kylen. Garnera med kokosflingor eller mandelspån.
Riktig god kaka för dig som gillar mustig chokladsmak.

På bilden ser ni en nästan uppäten kaka.....

Behov av tystnad

Jag funderar på att åka på ett tystnadsretreat. Jag känner ett behov av att inte behöva prata eller lyssna på ljud.
Att i tystnad kunna få höra mina egna tankar och tänka färdigt en hel tanke utan avbrott.
Jag tror att man i tystnaden finner sin kärna. Finner lugnet man kan behöva för att orka i den hektiska vardagen.
Vi dränks i ljud, intryck och måsten.
Någon som har tips på ett bra tystnadsretreat?

Jag har återigen lagt bort sockret. Denna gång för tre månader.
Skönt att rensa kroppen.

God jul

Önskar er alla en god jul fylld av kärlek och ljus.

I väntan på jul

Julen, som var den högtiden man såg fram mest till som barn. Min mamma pyntade hela huset med tomtar och juldukar. Silvergran klädd i vackra kulor både gamla och nya.

Jag är inte traditionell och med varje år som vuxen har julen betytt mindre och mindre. Jag ställer fram några tomtar och vi har en vit plastgran. Barnen får så klart julklappar men vi äter ingen traditionell julmat.
Inte heller firar vi påsk eller midsommar.
Jag vet att vissa menar att man berövar barnen vackra minnen och traditioner men så tycker inte jag. Jag tycker att man ska mysa och tillvarata varandra varje dag.
Jag tror inte att högtider definierar vår lycka.

Som tur är så är jag gift med en otraditionell man som inte firar några högtider heller.

Jag tror på att varje familj skapar sin egen tradition eller sin egen icketradition. Vi väljer vårt sätt att leva och det finns egentligen inget rätt eller fel. Lyckan är individuell och jag väljer att tro att varje familj har sin egen kärlek och minnen som sammanflätar deras själar likt sidenband i en vacker sjal.

Ljuset skingrar mörkret

På vår resa genom livet går allt upp och ned. Vi drabbas av själsligt mörker, sorger, separationer och sjukdomar. Vi möter också glädje, skratt, vänskap och kärlek.
När vi drabbas av de tunga mörka stunderna tänker vi ofta varför just jag? Vi söker ofta svar på varför just jag eller du drabbades. Men det finns inget svar utan snarare en motfråga varför inte jag? Varför inte du?
Och svaret uteblir. Acceptansen blir då din vän på vägen eller lika gärna bitterheten om du väljer den vägen.
I acceptansen finner vi det enkla och det sanna. Vi finner ljuset. Kanske som en liten flämtande låga för att sedan sakta men säkert bli en lägereld och sen en majbrasa och sedan en sol. I detta ljus finner vi tron och styrkan.
I mörkret kan vi inte stanna för vår själ längtar till ljuset. Och mörker är egentligen bara frånvaro av ljus. Ljus och mörker kan inte existera på samma plats samtidigt. Mörkret kan aldrig förstå ljuset men ljuset kan förstå mörkret och på så sätt lysa upp det.
När vi, oavsett händelse, aktivt väljer ljuset väljer vi också acceptansen.
Men vi väljer också förlåtelsen och nuets magi. I vårt lidande formar vi nästa steg. Vi formar vårt nästa steg och vår nästa tanke. Friheten finns i ljuset. Den sanna och oändliga friheten. Friheten som inte definierar oss utan enbart fyller oss med livets under.

Vab dag

Idag blev det en vab dag med min minsting. Hög feber, hosta och öronvärk. Stackars liten. Hon har feberyrat hela natten.
Så idag blir det en lugn dag men jag hoppas på ett hemmayogapass när hon tar sig en middagslur.

För min kropp och själ

Jag kände att jag verkligen behöver någon upplevelse för kropp och själ. Så läste jag ett erbjudande med en yoga och föreläsnings dag i mars med Malin Berghagen. Det kändes helt rätt. Den 17 mars blir det en dag av föreläsning och yoga. Det ska bli riktigt inspirerande och roligt.

Snön lyser vit på taken

När snön faller är det som att det gråa lanskapet förvandlas till ett magiskt lanskap. Solen gör att snön gnistrar och blänker. Vintermörkret blir ljusare.
Dagarna fylls av barnskratt och pulkaåkning.
Vintern är vacker. Snön knarrar under fötterna och alla längtar efter julen.
Går man genom gamla stan är det som att flyttas tillbaka i tiden.
Vackra Stockholm som ligger klädd i snö. Staden som gnistrar och glimmar i solljuset och lockar ut sina invånare på långa promenader.
Stockholm klädd i sin vinterskrud.

Inte alltid som man tänkt sig

Saker och ting blir verkligen inte alltid som man tänkt sig.
Livets vägar är lustiga. Iblan kan något som verkade vara en omväg visa sig vara en genväg och tvärtom. Det viktigaste är nog att alltid försöka vara öppen för det som visar sig på livets väg. Det enda målet som livet har är döden. Så livet är resan, eller boken som vi sakta fyllet med livets text och upplevelser. Livet är relationerna, känslorna och upplevelserna.
Och ofta blir det kanske inte som vi tänkt oss utan mycket bättre. Och vissa gånger är det klart att det också blir sämre. Det är ju så att livet består av dalar, toppar och raka sträckor.
Det är ju bara så viktigt att inte glömma bort att leva här och idag.

Klara Soppteater

Igår var jag och åt lunch på Klarasoppteater.
Vi såg Jämt skägg. Jag kan verkligen rekommendera detta.
Soppa till lunch och en teater. Perfekt kombination för den som kanske inte har så många kvällar att avvara.
Ja och teatern? Den var riktigt rolig.

En eller fler Gudar

Jag läste att i Gamla Testamenter i Moseböckerna kallas Gud för Elohim. I översättning betyder det egentligen Gudarna. I Bibeln i skapelseberättelsen finner man också att det står Gudarna, även i svenska översättningen. Sedan byts ordet ut från Elohim till Jehova. Jehova är singular. Det intressanta är var det många Gudar från början? Vad hände med dem? Kan det vara så att de olika berättelserna i Bibeln syftar till olika Gudar?
Det finns också sällskap som menar att man i de olika mytologierna såsom egyptiska, grekiska och romerska men också att Bibeln egentligen berättar om mänsklighetens utvecklings faser. Hur denna dimension av materia samt den mänskliga kroppen skapades. Att människorna i Paradiset var mer växtlika. Inte hade lika materiella och fysiska kroppar som vi har idag. Idag är vi ju alla så inne i vårt. Individtänkandet har aldrig varit så starkt som idag. Och kanske är det därför fler och fler söker meningen med livet. Den där spirituella kontakten med det större som vi alla är en del av. Den högre meningen, den finner vi inte i det materiella.

Det här med reinkarnation

Ja detta är ett ämne som jag har funderat länge över. När jag var yngre trodde jag benhårt på tidigare liv, karma, sjukdomar eller åkommor på grund av tidigare liv. Men ju äldre jag blev ju mer börjar jag ifrågasätta det. Jag tror inte på någon straffande utomstående Gud. En Gud som straffar dina gärningar i ditt nästkommande liv. Jag tror att vi dömer oss själva så bra på egen hand. Gud för mig är dit man vänder sig för att kunna vila i villkorslös kärlek.
Jag tror att vi lever vidare men varför är det just jorden man ska återfödas på gång på gång?
Universum är stort och dimensioner borde det finnas många av så vore det inte mer rimligt att man nu går vidare. Att återfödas till samma ställe är ju som att gå om samma årskurs år efter år!
Dessutom tror jag att både helvetestanken, karma straff uppfanns för att hålla människor på den bra vägen det vill säga göra gott och vara en bra medmänniska. Kanske fungerar människan bäst om det finns ett hot om straff nära förestående?

Men i de fall folk upplever minnen av tidigare liv?
Jag tror att vi människor har ett kollektivt medvetande och jag tror att känsliga personer kan snappa upp detta. Vi är ju alla delar av samma allt och vore det då inte rimligt att dina minnen också kan vara mina på ett högre plan?

Ja vem vet?
Vad tror du?

Ibland kryper vemodet på mig

Ibland i vissa stunder i livet kryper vemodet intill mig, sipprar sakta inåt. Utan direkt orsak. Jag har nämligen ännu inte kunnat härröra var de har sin rot. Jag är nämligen en positiv och glad person i grund och botten. Det kanske är mänskligt att hamna i stunder då man funderar är mer vemodiga saker.
I alla fall så är ju livet alldeles alldeles fort kort för att man ska bekymra sig i onödan. Särskilt när jag har ett bra liv, underbar familj, fina vänner och ett roligt jobb.

Vinterkylans Stockholm

För det är något speciellt med vinter i Stockholm. Vinter medför alltid förseningar och strömavbrott i kommunal trafiken. Varje år utan undantag. Varför?

Ett nytt år närmar sig

År 2013. Hur stort är inte det? 2013. När man ser på talet ser det ut som en filmtitel i en science fiction film. Vi är i framtiden.
Om jag se tillbaka på detta år som snart är till sin ända har det varit ett händelserikt år.
I januari 2012 började jag arbeta på ett helt nytt jobb. Jag lämnade socialtjänsten bakom mig efter 6 år av trogen tjänst.
Jag började som sagt på ett nytt jobb och trivs super. Jag utvecklas, lär mig massor och har utvecklingspotential där.
Jag har fyllt 35 år och det kändes helt okej. Jag har ett rikt liv fylld av kärlek både från familjen och från vänner.
Detta år har jag lagt om min livsstil i små steg. Jag har återgått till att återigen vara vegetarian och jag detoxade mig själv från sockerberoende. Nu kan jag äta en kaka ibland och vara nöjd med det.
Jag har nyligen gjort ett medveter val avseende en sak men det kommer jag berätta mer om längre fram.
Min största dotter fyllde 15 år. En riktigt stor tjej nu.
I år har vi varit gifta i sex år min fina gubbe och jag. Jag älskar honom verkligen och är tacksam över att få dela mitt liv med en så fin och klok människa.
Detta år flyttade en av mina bästa vänner utomlands, till andra sidan jorden och jag saknar henne verkligen. Men vi ses snart ändå.
Jag återupptog kontakten med en annan vän som jag inte sett på många år. Det var så kul.

Jag har säkert glömt massor men så får det vara. Jag bär alltid med mig den kärlek och de vackra minnena som året genererat.

Men det nya året då? Ett helt nytt spännande år. Och vi har alla möjligheten att medvetet fylla det med kärlek och lycka och minnen av guld.

En positiv attityd

På mitt jobb är mitt i en stor omvandling. Vi ska förändra och modernisera oss. Få nya infallsvinklar och utveckla nya metoder. Jag är med i denna förändring. Jag är med att peppa min grupp och att motivera till förändring. Det är svårt för många har jobbat i trettio år. Emellanåt är det gnälligt och lite negativ stämning. Förändring skrämmer många. När jag började på detta arbete gjorde jag ett medvetet val att vara positiv, motivera till bra stämning och förändring och inte blanda mig i intriger. För mig är det viktigt att trivas på mitt arbete och må bra med mina kollegor. Jag tror att jag genom att medvetet välja positivitet och arbetsglädje bidrar till ett välmående hos alla. Jag kan enbart ta ansvar för den energin jag sprider.
Så jag väljer att vara glad, vara med och utveckla verksamheten och motivera mina medarbetare.

Tidsperspektiv

Vad gör det om hundra år när allting kommer kring?

Ja vad gör allt om hundra år. Ibland slår den tanken mig med en stor kraft. För om hundra år är majoriteten av oss som är här idag borta. Generationer byter av generationer. Släkte ut och släkte in. Som tidvattnets vågor vid ebb och flod. Det som fanns igår är borta imorgon. Vad finns kvar?
Nuet. Nuet är allt vi har. Igår är förevigt förlorad. Morgondagen kanske aldrig kommer men nuet har vi. Nuet är en skatt. En skatt vi inte skall glömma att uppskatta. Det spelar ingen roll om nuet är smärtsamt eller fyllt av glädje. Det är ändå vår stund på jorden.

Hälsosamma vanor

För mig har det alltid varit viktigt att försöka skapa hälsosamma vanor. Detta är allt från träning till det jag stoppar i min kropp. När jag var yngre hade jag inte samma kunskap om kost. Jag åt det jag ville men förknippade bantning med att dra ned på matintag men inte på sockerintaget. Jag tror att detta är ganska vanligt bland många unga och jag ser det hos min tonårsdotters vänner. Ju äldre jag blev desto mer kunskap samlade jag på mig. Under alla år inom new age svängen var jag vegetarian, fokuserad på att betala min karma, tränade men åt onyttigt. Sedan åt jag kött igen. Men nu var jag medveten om sockrets förödande konsekvenser. Jag har i perioder ätit inget socker till att äta begränsat med socker. En medelväg är ändå alltid bäst. Nu är jag återigen vegetarian; äter något godis ibland och försöker röra på mig regelbundet oavsett om det är promenader eller träning.
Borde det egentligen inte vara ett naturligt val för oss att försöka vara hälsosamma och ta hand om just denna kropp som är den enda vi har? Jag vet själv att det är oerhört lätt, i perioder av stress och trötthet, att stoppa i sig mer socker och fett.
Dagligen ser man människor som på väg till tunnelbanan i arla urtid kommer med cigarett i ena handen och en kaffe i andra. Vilken start på dagen! Undra hur denna person mår. Vad är det i vårt samhälle som gör att människor dagligen röker, dricker lever totalt onyttigt och tar inte hand om sig själva för fem öre? Hur kommer det sig att folk mår sämre trots att vi materiellt och matmässigt har det bättre än någonsin? Idag i ett samhälle där all information öppet finns om hälsoeffekter och rapporter trots det lever många onyttigt. Fetma bland barn ökar och bland vuxna. Jag tror att det är viktigt att ta hand om sig själv så gått man kan. Att försöka vara medveten om sina tankar och aktivt försöka välja både tankar och levnadssätt. Detta är ingen dans på rosor men vi mår bättre inom oss ju mer vi medvetande gör detta hos oss själva.
För i slutändan livet är till för att levas och må bra i. Att vara sig själv och att följa sitt hjärta. Att slipa sin inre skönhet och blanda den med vishet.

Träning eller inte

Imorse gick jag till friskis där jag bor. Körde kondition och styrka. Så skönt. Ibland glömmer jag bort hur skönt det är att träna. Man mår bra inifrån och ut. Jag har alltid tränat i perioder sedan ungdomen. Men jag har svårt att ha det som en rutin. Jag är en perioder. Ofta lägger jag ner träningen när stressen över jobb och vardagslivet hopar sig. Då jag kanske egentligen skulle behöva det som mest. Men nu gör jag ett nytt försök. Ny tid nya tag. Mitt mål att börja med är att träna två gånger i veckan styrka. Promenerar gör jag ofta. Men för mig är det inte motion, det är meditation.

Arla morgon

Arla i urtid. Stockholm sover. Solen syns ännu inte i horisonten. Det är tyst. På tunnelbanan är det jag och byggarbetarna.
Det finns en skönhet i den tysta staden och jag går av i skanstull för att promenera resten av biten till centralen. Dessa tidiga promenader rensar min själ och sorterar mina tankar. Det är den enda stunden på dagen som jag enbart lyssnar på tystnaden.

Min religion

Min religion, om jag någon gång skulle grunda en egen, skulle vara ett hopkok av tankar. Min religion skulle vända sig till alla som har ett öppet sinne till livet, döden och själen. Den skulle uppmuntra alla att finna kärnan i sig själva. Det där självet som är naket, bortskalat, så vacker i sin egenhet. Det finns inget rätt eller fel för människor som lever i ärlighet till sig själva och sina hjärtan delar denna empati och kärlek med sina medmänniskor. I min religion är vi alla lika, vi är bröder och systrar. Hatet har inget rum eller annat utrymme här.

I min religion söker vi själen för där finner vi Gud. Inom oss finns ett universum och vi är alla medvetna att vi alla tillhör samma enhet. Du är jag och jag är du. Vi existerar tillsammans och är beroende av varandra. Vi fruktar inte döden för vi vet att det blott är ett skifte i denna eviga värld. Medvetande förändras, skiftar men dör inte. Det finns ingen rädsla för vi är trygga. Trygga i oss själva, i våra tankar och i våra relationer. Vi vet att det inte finns en straffande Gud och att karma inte drabbar en i form av ett straff.

Vi vet att om man begår misstag och ångrar sig är man fri. Vi vet att förlåtelse alltid är närvarande men inte i form av en Gud som ska förlåta utan i vår egen förmåga att älska och förlåta oss själva. Vår själ bär på allt vi behöver; föränderligt förunderlig och evig. Kroppen är vår tillfälliga boning där vi just nu i just denna unika existens existerar på denna planet kallad jorden. Vi vet att livet är en gåva oavsett vilken fas man befinner sig. Vi vet att det egentlugen inte handlar om bra eller dåliga upplevelser utan kort och gott enbart upplevelser. Vi vet att oavsett inbillad olikheter är vi alla delar av samma enhet. Likt havet som är sina vågor men som ändå aldrig upphör att vara hav.

Balansgång

Jag tycker ofta att det är en svår balans gång att ha egen tid och familjeliv. För mig blir det dock så att jag är med familjen. Ibland känns det som att mina egna tid och utveckling hamnar på paus. Jag väntar och tänker att snart är det min stund, min tid. Men en del gånger känns det frustrerande att alltid hamna på andra plats. Att alltid sätta sig själv åt sidan. Jag vet att småbarnsåren går fort och när man tittar tillbaka är det som ett ögonblick. Men jag kan känna att jag som person står still i min utveckling. Ni som känner mig vet att jag vill utvecklas. Jag vill framåt. Utvecklas och förändras. Många gånger tryter min ork. När barnen somnat är jag utmattad.
Jag förstår inte hur andra småbarnsmammor gör?

Döden

Döden, ja seriöst så fascineras jag av döden. Inte så att jag någon gång haft suicid tankar utan att jag verkligen verkligen undrar vad som händer sen.
När jag var liten och jag förstod att livet inte var evigt, jag måste ha varit fem år, ville jag hjärtans gärna ta med mig min nalle till himlen. Jag bad till Gud om att jag verkligen inte ville dö och att Gud kanske kunde göra ett undantag med mig.
Det finns något skrämmande i att upphöra att existera och det kanske är därför döden känns som en ovän.
När jag gick i skolan fick ämnet döden mig alltid att känna hur ångesten och illamåendet växte inom mig. Jag ville bara bort så jag skulle slippa höra.
Idag har jag gått igenom många faser. När jag var tonåring och hamnade inom new age rörelsen var jag övertygad om att vi reinkarneras och att mycket av det som händer oss idag är på grund av något oupplöst karma. Idag vet jag att det inte är så enkelt. Idag tror jag inte att karman drabbar oss i form av sjukdomar eller olyckor. Idag vet jag inte ens o. Jag tror på reinkarnation. Tanken att återfödas i liv efter liv känns relativt tjatigt. Det är som att gå om första klass gång på gång.
Men jag undrar fortfarande vad händer när vi dör? Lever något vidare eller är vi biokemiska varelser utan själ? Kommer vi till himlen? Finns det en andevärld och hur ser det ut i så fall? Är det ett önsketänkande att vi överhuvudtaget har en odödlig själ?
Jag har läst och läst och läst. Testat olika religioner allt för att någonstans finna svaret på min innersta mest brinnande fråga: lever vi vidare när kroppen dör?

Medvetandet som ett hav

Tänk om alla våra medvetanden är samma. Det finns inget jag och inget du. Inget är egentligen separerat från det andra. Det jag gör ger en effekt likt ringar på vattnet. Det gäller både mina bra och dåliga tankar. Jag kan inte skada någon annan utan att det skadar mig och jag kan heller inte glädja någon annan utan att själv glädjas.
Vi är alla sammanflätade och gjorde av trådar av medvetande som just här och nu har just denna kropp som vi lever i. Men denna kropp är inte jag eller du. Vi är en tillfällig skapelse sammanlänkade med varandra i ett evigt kretslopp utan början eller slut.

Existerar de alternativa alternativen?

Ibland låter jag mina tankar löpa fritt. Då leker jag med alla alternativ såsom om, kunde och kanske. För kanske är det så att varje val har tusen alternativa nya val och att alla dessa val manifesteras ute i det vi kallar dimensioner.
Tänk om jag blivit japanska tolk istället för socionom. Hade jag bott i Tokyo då och varit gift med en japan? Eller om jag hade åkt till harlem för att hjälpa de utsatta hur hade mitt liv då sett ut?
Tänk om alla dessa alternativa alternativ samexisterar i parallella universum?
Tänk om om verkligen fanns och var en levande kraft!
Eller är det så att vara om eller andra dagdrömmar och fantasier skapar vår själ och vårt inre och att vi utan dessa skulle vara ihåliga. Kanske är detta den energi som fyller oss med liv och strör stjärnglans över vardagen!

Tunnel

Egentligen är livet som en tågresa. Vi rusar fram genom ett vackert och glömmer ofta bort att njuta. Vi fokuserar ofta på målet. När vi är framme här skall vi känna och göra så här. Men resan är ju livet. Det är resan inte målet som är livet. Det enda mål vi verkligen går emot är döden. Döden är en oundviklig transformation. Ingen kommer undan döden oavsett och du är rik eller fattig, glad ellee ledsen. 
Så vi susar fram genom livets landskap. Ibland åker vi in i tunnlar och det blir kolsvart i vagnen. Vissa av oss håller andan, andra sitter på helspänn och väntar på att ljuset skall komma och vissa accepterar mörkret och vet att även om det nu är becksvart kommer det att vända.  Kanske kan man jämföra detta med varje individs inställning till livet och dess nyanser. För nyanserna vi upplever under en hel livstid är lika många som alla nyanser och övergångar vi kan se i regnbågens otroliga färgsammansättning. Regnbågen som får oss alla att stanna upp och beskåda allt det vackra som finns att uppleva i denna värld om vi bara ger oss själva möjligheten att stanna upp en stund. Inte senare utan nu. Detta nu kommer aldrig tillbaka. Detta vackra nu är nu.